VÅR HUSHISTORIA
En dag för inte alltför länge sedan så stod jag i sovrummet i vårt nyinköpta hus från 1800-talet och kunde se min man bära runt på vår sexmånaders knubbiga lilla bebis genom den halvt rivna väggen. I flera månader hade vi bit för bit plockat ned planka för planka i huset för att se om något gick att rädda. Men det såg inte ljust ut. Huset hade fuskrenoverats i decennier och var i mycket sämre skick än vi någonsin hade kunnat föreställa oss. Som arkitekt och byggingenjör så borde vi väl ha förstått att huset var i väldigt dåligt skick? Men det är nog som ordspråket lyder ”Kärleken börjar där förståelsen tar slut”.
När jag står där i sovrummet bland brädstumpar, sågspån och skarvsladdar så försöker jag visualisera hur rummet kommer se ut när det är klart. Såg framför mig skurgolv, en vacker blommig tapet och en stor säng med vita krispiga lakan. Men mer än så hann jag inte tänka innan min treåriga son förskräckt skriker från övervåningen att han hittat en död fågel. Det måste väl ändå vara ett dåligt tecken tänkte jag för mig själv.
När jag gick upp till min son för att se så fågeln verkligen var död så insåg jag hur mycket jobb som återstod. Det här var inte på långa vägar den renoveringsresa som jag hade sett framför mig när vi köpte huset. Snarare hade jag målat upp bilden av hur vi målade pärlspont i linoljefärg, satte upp vackra tidstypiska tapeter och budade hem antik inredning på auktion. Hur skulle vi med två barn, heltidsjobb, matlagning, städning och tvätt orka slutföra det här enorma projektet?
Tre år senare stod huset klart. Det tog dubbelt så lång tid som vi hade planerat och vi spräckte budgeten mer än en gång. Men med blod, svett och många tårar så lyckades vi färdigställa huset! Vi fick riva ända ned till stommen, men utifrån den så byggde vi upp huset på nytt. Planka för planka och spik för spik. Det mesta har vi gjort själva, dels ur ett ekonomiskt perspektiv, dels för vi har stort intresse i allt som har med hus att göra. Vi tror även att resursåterhållsamhet och cirkulärt tänkande är arkitekturens framtid och därför använde vi enbart hållbara och klimatsmarta material. Det gamla huset från 1800-talet som ingen trodde gick att rädda kommer nu stå i minst 100 år till.
Då huset var litet redan till att börja med och vår familj växte så passade vi även på att bygga ut huset med hela tre utbyggnader. Det krävdes stor kreativitet för att få till utbyggnaderna då huset låg intryckt mellan tre andra byggnader och även var kulturklassificerat. Att ett hus är kulturklassificerat innebär att huset och miljön har bedömts vara särskilt värdefull. Vi fick söka inte bara ett, utan två bygglov för att allt skulle bli rätt. Bestämde mig även i den vevan för att vidareutbilda mig inom byggnadstradition och bebyggelsehistoria för att öka mina kunskaper om vår kulturhistoria.
Utbyggnaderna är gjorda i KL-trä. KL-trä är träelement av korslimmade brädor. Gabriel är inte bara byggingenjör, han har även spetskompetens inom trä och KL-trä ligger honom därför varmt om hjärtat. Med noga precision lyftes byggelementen på plats med lyftkran för att inte skada de omkringliggande byggnaderna. Vad vi vet så är det första huset från 1800-talet som har byggts ut med KL-trä i Sverige. Huset är med andra ord ett litet stycke arkitekturhistoria.
Interiört så valde vi att behålla KL-trä elementen nakna i utbyggnaderna för att få den varma ombonade känslan som trä ger. I urspungshuset så var det inte mycket som gick att rädda, men vi lyckades rädda den maffiga murstocken med sina vedspisar och öppna eldstäder. Exteriört så återställde vi huset i dess forna glans med solgul fasad, kromoxidgröna fönster och tidsenliga detaljer.
Vi kan ödmjukt säga att det är en sak att sitta bakom skrivbordet och rita ett hus. Men att det är en helt annan sak att rita ett hus som du sedan bygger själv. Vår husresa har givit oss ovärderlig erfarenhet och det var utifrån den erfarenheten som vi bestämde oss för att starta Seavers Arkitektbyrå.
/Rebecca Seavers
